Höstvandring i Vindelfjällen

Hur som helst, vi tar bussen som fylls med förvånade skolbarn ett par hållplatser senare. De hade nog aldrig sett några vuxna åka samma buss tidigare. Vi släpps av nära Björkbäcken där en enslig bilväg går in mot Biellojaure (Bielluojávrrie). Vädret är det allra bästa man kunde tänka sig, ganska varmt trots att det var en bra bit in i september.

Glada i hågen vandrar vi bort mot Biellojaure och vid vägens slut fortätter vi in på sommarleden som även fungerade som fyrhjulingsstig till gården med samma namn som sjön. Vårt mål för dagen är Vatjosjöstugan, en gammal renvaktarstuga som gjorts tillgänglig för turister.

Efter att ha korsat Vartjuojuhka kommer vi fram till fjällägenheten Biellojaure som förr var ett aktiv gård med kor, häst, getter och får. Gården, som ligger i sluttningen på nordöstra sidan av sjön, byggdes på 1870-talet och var aktivt fram till slutet av 1980-talet. När vi passerar gården var det ingen där men enligt Västerbottenskuriren bodde där Birgitta Brännlund 2018.

Från Biellojaure kan man antingen ta leden rakt norrut som ansluter till Kungsleden eller göra som vi och gå österut mot Vatjosjöstugan. Leden följer Vartjuojuhka fast en bit upp på fjällsidan. Skogen omkring oss består mestadels av lövskog som vid den här tiden sprakar i olika nyanser av orange och gult.

När vi kommer fram till den lilla Vatjosjöstugan står det knappt 20 km på GPS-klockan. En lite för lång vandringsdag om man startat vid 14. Stugan har ett rum och några britsar samt ett bord, det är allt.

Till middag blir det två olika rätter eftersom jag är mitt uppe i slutspurten med min kokbok: Nabe och Mie Goreng. Innan maten får ätas måste den fotograferas. När Gorengen är färdig att plåtas har det blivit mörkt ute och vi blir tvungna att använda pannlamporna som belysning och mina tyvekkartor som reflekterande material för att simulera dagsljus.

Dagen därpå vaknar vi i dimma som börjar lätta när vi gör oss redo för att ge oss av vidare.

Turen bär av utför ner mot Överst-Juktan. Målet för dagen är Ájvák. Utsikten är magnifik och vädret likaså. Leden följer sjöns nordsida och vid Nordviken letar vi efter en plats att laga lunch nära vattnet så att vi kan ta ett dopp samtidigt. Vegetationen är tät och buskig och till slut hittar vi en halvmedioker plats där jag lagar en rätt som faktiskt inte hamnade i boken till slut: afrikansk jordnötssoppa.

Efter lunch vandrar vi vidare och passerar ett par gårdar, Slätvik och Mellanbäck, som också förr fungerat som bostäder men numera endast fungerar som fritidshus. Gårdarna ligger otroligt vackert i sluttningarna ner mot sjön och tanken slår en inte bara en gång att man vill flytta hit och bli bonde. Tack och lov slås ängarna fortfarande annars hade dessa platser vuxit igen ganska fort kan jag tänka mig, så frodigt som det var här i sydsluttningarna.

Till slut kommer vi fram till Ájvák som också är ett gammalt hemman. Avståndet från Vatjosjöstugan dit är 14 km. I Ájvák finns två stugor varav den gamla bostaden är öppen för allmänheten. Den stugan användes som bostad fram till 1934 då man byggde det nya huset som i sin tur övergavs 1972. Det ”nya” huset kan man också bo i men behöver bokas i förväg.

Innan vi installerar oss i gammelstugan tar vi oss ett välförtjänt dopp i Överst-Juktan igen. Inte trodde jag att jag skulle bada två gånger i september i fjällen!

Till middag bakar jag ett bröd som sedan fylls med Sloppy Joe, en slags köttfärssås man äter som en hamburgare.

Nästa dag inleds med en rejäl stigning på 300 meter innan vi når trädgränsen. Väl uppe på kalfjället går leden över en stor fjällplatå med många små sjöar varav Ájvákjávrrie är den största. I väster ser man i fjärran Norra Storfjället. Leden fortsätter därefter uppåt och passerar ledens högsta punkt mellan bergen Båtsuojålggie och Seärggatjåhkka på 950 meters höjd. Här passar vi på att laga lunch och beskåda det vackra landskapet åt öster. Det blir en vegetarisk carbonara.

Efter lunchen funderar vi på om vi ska lämna leden och gena utmed foten av Guoŋare bort mot Aigert eller om vi ska fortsätta leden ner till där vinterleden från Aigert ansluter vår led. Vi väljer det senare alternativet efter att vi uppskattat att det nog kommer ta längre tid att gå obanat bland all vide och blockterräng trots att det är betydligt kortare.

Utmed vinterleden mot Aigert finns en före detta sommarled man kan ta som mestadels är tydlig i terrängen. Den följer vinterleden till en början men viker sedan av åt höger. Vid Ruovdatjjuhka kan man se rester av en gammal bro.

Väl framme i Aigert bastar vi och jag gör quesadillas, tabbouleh, guacamole och salsa m.m. En riktig sista festmåltid!

Nästa dag kliver vi upp extra tidigt för att vara på säkra sidan om att hinna med bussen från Ammarnäs. Aigert ligger på kalfjället intill trädgränsen så nästan på en gång är vi nere bland träden. Utsikten ner mot Ammarnäs är helt fantastisk och det går undan. Vi hinner utan problem handla lite matsäck i affären samt laga burritos nere vid busshållplatsen.

Uppdatering: Nu finns alla foton från turen på Flickr.