Drevdagen – Mörkret

I helgen som var skidade jag och min vän Jerk omkring mellan Länsstyrelsens stugor i Dalafjällen. Ett område jag bara besökt en gång tidigare, då var det dimma nästan hela tiden varför jag till denna helg inte hade någon aning om hur det såg ut på Fulufjället trots att jag spenderat ett par dagar där tidigare.

Har man ingen bil och vill skida omkring i dessa områden behöver man ofta svart bälte i logistikplanering. Turligen har jag det och lyckades till slut sy ihop en tur där jag tog tåget upp till Mora onsdag morgon där jag mötte Jerk som anlände från Falun. Buss vidare till Idre där vi bytte till skolbussen som gick mot Norska gränsen med slutdestination Flötningen. Eftersom det var sportlov i distriktet gick bussen en timme senare vilket passade oss. Bussen som vanligtvis är fylld av skolbarn var denna dag av förklarliga skäl tom sånär på oss två då.

Vi klev av i Drevdagen där vi skulle på på vandrarhemmet Fjällbädden som det tagit mig ovanligt lång tid att hitta. Flera googlingar gav dåliga resultat men till slut hittade jag stället. Utan detta boende hade det inte blivit någon tur!

Planen var att skida från Drevdagen till stugan Röskåsen. Därifrån vidare till Drevfjällsstugan. Nästa dag till Bergodalsstugan via Gördalen. Sista dagen skulle vi skida ner till Mörkret och vandrarhemmet Fulufjällsgården där vi skulle få skjuts mot betalning ner till Särna där bussen skulle ta oss hemåt igen.

Området nordväst om Fulufjället mot norska gränsen är ett naturreservat vid namn Drevfjällens naturreservat. Här finns många gamla fäbodar i skogarna nedanför kalfjället. Topografin är böljande med en del fjälltoppar på omkring 1000 meters höjd. Inga branta sluttningar utan allt är väldigt avrundat, lite som om man tagit ett fjällområde och kört genom gaussisk oskärpa. Med andra ord perfekt för turskidåkning. Tyvärr verkar det även passa skoterfolk. Av någon konstig anledning råder det inte skoterförbud inom reservatet utan man får köra hej vilt var man vill med skoter vilket förtar lite av upplevelsen för oss skidåkare. Men man vänjer sig efter ett tag. Vi mötte hela 27 skotrar redan dag 1…

Föret var riktigt mediokert inledningsvis. Efter några dagar med plusgrader hade allt fryst ihop igen och eftersom vinterlederna som sagt även brukas av skoter var bädden hård och isig vilket resulterade i fyra stopp för att valla om och då hade vi nästan bakhalt hela tiden ändå. Lunchpaus blev i raststugan vid namn Scröderdammen som var en liten stuga vid en bro över en å. Inredningen hade några roligt konstruerade pallar som fastnade på bild. Det fanns även en liten radio hängandes på väggen, tyvärr var batterierna slut. Annars hade vi kunnat lyssna på referaten från loppen i längd-VM.

Efter att ha skidat mestadels i lätt motvind i ganska platt terräng bar det uppför sista kilometrarna upp till Röskåsen. Nästan direkt när det började gå uppför hade snön tidigare inte varit lika blöt varför underlaget hade en helt annan struktur och skidorna fästet var betydligt bättre, trots motlutet! Väl framme välkomnades vi av en skoterherre från grannlandet i väster som ansåg vi var två ”spreka karlar” som tagit oss hela vägen dit på skidor. 16 km var egentligen inget att hänga i gran men med tanke på föret var det väl en slags bedrift. Speciellt eftersom vi båda fortfarande hade varsin avklingande förkylning i kroppen.

Stugan som är öppen för allmänheten byggdes 1995 och ligger på platsen av en gammal fäbodvall. På platsen ligger två äldre byggnader, oklart ålder. Övernattningsstugan har två delar varav den ena är låst och oklart vilka som har tillgång till den delen. Andra delen som vi sov i har fyra bäddar, en kamin och ett bord med pallar samt enkel köksutrustning. Delar av eftermiddagen spenderades med att se damernas stafett från VM på mobilen. Till middag blev det Shakshuka!

Nästa dag skulle vi äntligen besöka kalfjället! Vi skidade söder ut förbi Nordsjökojan, en trevlig raststuga som också verkar vara klubbstuga åt den lokala skoterföreningen. Sjön utanför var helt täckt av skoterspår, det såg nästan ut som en platt skidpist!

Vidare åt sydost och bara efter några hundra meter fick vi syn på vad vi tror var en örn. Den hade span på något nere på marken och satte sig vid några tillfällen i toppen av några träd innan den gled vidare i den starka vinden och försvann. Ett fint möte.

En rejäl stigning upp på Vithågna för att sedan få en välförtjänt nästan tre kilometer lång utförsbacke i lagom lutning och rejäl skjuts i ryggen av den starka vinden som kom från nordväst. Ett par enkla uppförsbackar avslutades sedan med en till rejäl backe ner mot Drevsjösätern och vårt mål för dagen Drevfjällsstugan. Här i dalen går vinterlederna lite konstigt. Dels finns vad man här kallar södra Kungsleden som också är en vandringsled, men också en vinterled som bitvis går parallellt något åt sydväst. Dessa möts aldrig nere i dalen vid Drevsjön vilket är lite märkligt. Hur som helst lämnade vi vår led och skidade upp mot Drevfjällsstugan som vi kom fram till vid 12. Sträckan blev 17 kilometer. Med det föret och vindskjutsen i ryggen hade vi lätt kunnat åka dubbla distansen.

Drevfjällsstugan ligger fint i fjällbjörkskogen vätt mot väster. Eftersom vi hade bokat stugan i förväg hade vi fått en kod för att få tillgång till det inre rummet som har spis och element som drivs på gasol samt fyra bäddar. I rummet som är öppet för allmänheten finns bord, bänkar och en kamin.

Bortsett från några skotrar vi såg på avstånd mötte vi inga människor eller skotrar under skidfärden och det var väldigt lugnt och skönt när vi kom fram till stugan. Tyvärr förbyttes lugnet mot ett megakaos när c:a tre familjer med ungefär 10 skotrar dundrade in och skulle ”fika”, dvs steka på hamburgare, korvar och bacon i och utanför stugan. Folk gick in och ut ur stugan med c:a en minuts mellanrum vilket resulterade att uppvärmningen av stugan gick desto saktare… det var rätt så hysteriskt där ett tag. När de ätit sin mat och dragit vidare visade det sig att de huggit näver ur björken precis utanför stugan med yxa, haft sönder en kvast samt glömt kvar lite saker… dock var gänget väldigt treliga!

Under eftermiddagen tog jag en sväng upp på kalfjället för att söka mobiltäckning. När jag slutligen fick in lite norsk Tele2 kände jag att vinden började tillta och valde att återvända hemåt. Det blev första gången som jag fick känna hur det var att skida rakt mot vinden – det var förskräckligt jobbigt! Tack och lov behövde jag bara göra det i någon kilometer.

Nästa dag skidade vi tillbaka till samma vinterled vi kom från dagen innan och följde den åt sydost i medvinden upp på Drevfjället. Därefter fick vi en underbar utförslöpa som tog oss hela vägen ner till Gördalen. Vid trädgränsen blev det dock trafikstockning med alla skotrar som dök upp. Men jag klarade mig från krockar och fall trots några läskiga möten mitt i farten bland träden!

Nere i Gördalen skidade vi bort till Bystugan där vi beställde varsin pizza och läsk till lunch, kopplade upp mobilen mot det lokala wifi-nätverket och såg sista halvtimmen av tremilen i VM! Grattis Ebba! Allteftersom fylldes lokalen med allt fler skoterfolk och till slut var stället proppfullt där vi två var enda personerna på hela stället som inte åkte skoter. ”Varför är ni inte på Himmelfjäll” undrade mannen bakom disken.

Efter lunch tog vi våra skidor och begav oss upp på leden mot Fulufjället. Första kilometrarna gick det ganska brant uppför men när vi väl var uppe på kalfjället flackade det ut och vi vek av från leden och siktade på den norra utlöparen från Brattfjället, en precis lagom slakmota. På toppen kunde vi se både Harrsjöstugan och Rörsjöstugorna på avstånd. Vårt mål var dock Bergådalsstugan som vi nådde genom att flyga fram i medvinden. Jerk stod på näsan en gång utför vilket resulterade i helgens enda blodvite.

När vi kom fram till stugan upptäckte vi till vår stora fasa att ytterdörren till stugan var nästan helt översnöad så innan vi kunde kliva in fick vi gräva fram dörren innan vi kunde ta oss in.

Stugan har fem bäddar, några få köksredskap och en kamin som vi eldade konstant från att vi kom dit tills vi skulle sova. Trots det fick vi inte upp så värst mycket värme eftersom stugan inte var den bäst isolerade. Sov med två tjocka täcken och min dunjacka på vilket var helt okej faktiskt.

Vi vaknade nästa morgon av helgens absolut sämsta väder. Lite mulet och helgens kanske starkaste vindar. Jag började bli lite orolig att sista etappen skulle bli lite läskig. Tack och lov bedarrade stormen och molnen skingrades lagom till avfärd. Vi skidade i riktning mot Särnmanskojan i sidvinden. Då raststugan var ungefär lika översnöad som Bergådalstugan valde vi att inte ta vår rast där utan skidade istället vidare åt nordost och fick en härlig utförslöpa ner till Brottbäckstugan där vi tryckte i oss lite snacks innan vi fortsatte utför ner till Mörkret och Fulufjällsgården. Här hade vi bokat skjuts ner till Särna vilket vi också fick efter en stund!

I Särna hittade vi en pizzeria där vi beställde in spätta och burgare. Turen var avslutad och nu återstod bara den sega hemresan.

Under turens fyra dagar såg vi inte en enda annan skidåkare trots att det faktiskt var sportlov. Istället dominerades lederna och ljudbilden av skotrar. Lite irriterande var det såklart men samtidigt var vädret fantastiskt, naturen underbar och stugorna väldigt gulliga. Med andra ord helt klart värt det!

Fler foton från turen går att beskåda på Flickr.