Sverige och Norge på tvers

Strax efter Hosjöbottnarna tror jag vi såg järvspår i snön. Sista kilometrarna delas dock med skotrar igen. Turen kändes lite dryg och det var väldigt skönt att komma fram till stugan där stugvärden Kristina välkomnade oss. Vi skulle bli enda gästerna för natten och fick sova i vänstra rummet i den gulliga lilla Anarisstugan.

På kvällen såg vi från vårt fönster liten flock renar som slagit sig ner i snön för att vila lite.

Efter lunch kämpade vi oss upp till passet och belönades med den magnifika utsikten ner mot de otroligt speciella Gröndalen och Issjödalen. Nedfärden från passet i riktning mot vinterleden som går till Dörrsjön var extremt krävande eftersom hela sluttningen består av raviner fyllda med snö och mellan ravinerna var det ofta barmark. Vi tog oss ner helskinnade och drog upp mot leden.

Efter krönet fick vi (alla av oss utom en) en välförtjänt nedförslöpa hela vägen fram till Lunndörrstugan och vi var framme så tidigt att vi var första besökarna för dagen. Något som var skönt eftersom vi hört att stugan skulle vara fullbokad men att de alltid har några platser kvar för de obokade som kommer först!

När jag och Jimmy anlänt stugan fick jag ett telefonsamtal av Caroline som meddelade att Rebecca ramlat i backen och hade svårt att stödja sig på ena knät. Vi frågade några dagsbesökande skoteråkare om de skulle kunna köra upp och kanske försöka köra ner Rebecca vilket de så snällt gjorde!

Nästa dag skulle det bli en långtur till Gåsen via Vålåstugorna som jag varit lite orolig inför. Jag har åkt sträckan flera gånger innan men åt motsatt håll och då har jag alltid haft rejäl medvind och swishat ner från Gåsen och kunnat ta tidig lunch i Vålåstugorna. Vi hade dock väldig tur med vindarna, de höll sig lugna och typ från söder vilket passade oss ganska bra. Turen inleddes med en lång nedförsbacke där det brantade på rejält i slutet av backen innan man kommer ut på platten och korsar Lunndörrsån. Ån gick fortfarande att korsa utan att behöva kliva upp på bron.

Efter lite småkuperad terräng bar det sedan uppför i sen seg slakmota innan det planade ut sig och vi fick ett härligt och lätt utförslut ner och över Vålån innan det gick uppför igen till Vålåstugorna. Lite si och så med fästet men när vi kom upp lite högre höjd igen och solen inte hade gassat på lika hårt fäste det lite bättre.

Då vi läst fel och trodde att dagsavgiften i Vålåstugorna var 100 kr var beslöt vi oss för att sätta oss på terrassen och låta Sara sköta markservice där inne. När väl notan kom var det bara 40 kr. Nåväl. På terrassen fick vi även sällskap i solen av längdåkaren Truls Gisselman och skidorienteraren Jonatan Ståhl. De var ute på långpass där de hade skejtat Vålådalen – Stensdalen – Gåsen – Vålåstugorna på förmiddagen. Nu skulle de tillbaka till Vålådalen via Lunndörrstugorna… Vi som hade blivit påhejade som ”hjältar” för att vi skulle åka hela vägen från Lunndörren till Gåsen på en dag. Alltid är det någon som ska vara värre!

Vägen upp till Gåsen gick oväntat bra. Vi pinnade på och tog en andra lunch i raststugan tillsammans med några stackare som hyrt riktiga skitgrejer från Sporthyra. Borde typ vara straffbart att lämna ifrån sig sånt skräp. Ena snubbens sula hade helt lossnat från pjäxans resterande del första dagen. Han hade lyckats laga med silvertejp. En annan hade fått turskidor utan de små kuddarna på bindningarna. Men värst var det för en tredje som hade så dåligt belag under de vallningsfria skidorna så att det byggde upp mängder med snö under skidorna så fort temperaturen var kring nollan. När vi skidade upp mot raststugan hade jag noterat att det var märkliga spår i snön och jag hade en aning om att det nog var någon som inte hade något glid som traskat fram och ja, han hade promenerat med skidorna på från Vålåstugorna och han såg helt mental förstörd ut där inne i stugan, stackarn. Jag hoppas verkligen att killarna skällde ut Sporthyra ordentligt när de lämnade tillbaka skiten och bad att få pengarna tillbaka för det är ju en direkt säkerhetsrisk att släppa ut folk på vinterfjället med undermålig utrustning. Riktiga skojare på Sporthyra! Sara hade faktiskt också hyrt från Sporthyra och hon var väldigt irriterad över att en av hennes trugor hade ramlat av och sedan varit heeelt omöjlig att hitta, då den var vit. Vem fan har vita trugor? Det var iofs mer företaget som tillverkade stavarnas fel. Men ändå. Hyr inte ut stavar med vita trugor.

Bortsett från dagens första timme hade vi sällskap av solen hela dagen och det var en fröjd att komma fram till Gåsen till slut. Dock var både Sylarna och Helags halvt gömda bakom moln men det gjorde inte så mycket för när vi vaknade dagen därpå syntes inte ett enda moln på himlen! Till middag gjorde jag för övrigt Yakisoba, även den plockad från min bok.

Tyvärr har jag ännu inte gjort någon heltäckande webbkarta över Norge så ni får stå ut med en karta från MapTiler.

Nästa dag var det dags för en till långtur. Vi skulle ta oss hela vägen från Gåsen till Storerikvollen i Norge som på pappret skulle vara 34 km och ha en hel del stigningar. Turen inleddes med några underbara kilometrar nedför till Gåsåns rastskydd. Där försökte vi övertala Sara att inte åka ner till Storulvån och åka hem utan istället följa med oss vidare på vårt äventyr mot Norge. Vi misslyckades med våra övertalningsförsök och fick istället vinka henna adjö. Från att ha varit sex personer i planeringsstadiet var vi nu bara tre kvar. Det kändes nästan som att vi skulle bli av med en deltagare per dag framöver.

Skidandet upp till Gamla sylarna rastskydd gick förvånansvärt enkelt, trots många höjdmeter som skulle bärgas. Kanske var det det magiska vädret som spelade in men vi avverkade kilometer efter kilometer utan att bli så värst slitna. Efter rastskyddet bar det av uppåt igen och vi sneddade utanförleden och fann sedan leden från Sylstationen till Storerikvollen. Sista biten innan Norge gick brant uppför Fiskåhøgda. Men oj vad det var värt det, för utförslöpan ner till magasinet Esandsjøen var bland det mysigaste i utförsväg jag varit med om. Perfekt lutning så det var bara att stå på hela vägen! När vi närmade oss sjön kom vi ner i björkskogen och kunde följa små raviner, så himla fint!

Eftersom jag har en tendens att ta mig ner för backarna flera gånger snabbare än de andra hittade jag en bar backe att lägga mig ner på och njuta av solen under tiden jag väntade in de andra. Propagandaföre och väder. Efter den långa backen hade jag och Caroline slitit av oss all valla under skidorna och den var nog ändå av fel sort eftersom vi kom från kallföre ner till riktigt slask så sista kilometrarna till Storerikvollen blev en rejäl överkroppsmanöver i form av stakning. Men fram kom vi till slut och oj så fint det var!

Men det visste jag redan, senast jag var där var med min far, sommaren 1990! Någon kilometer innan vi kom fram korsade vi vattendraget Djupholma och jag mindes bron över så väl från när jag var där 33 år sedan(!!).

Vår ursprungsplan var att bo i selvbetjenta delen av stället, dvs att bo i den delen där man lagar sin egen mat osv, men det visade sig att den delen inte var öppen under tiden hyttan var betjänad. Men det gjorde oss inget för när jag ringde till Schulzhytta, där vi tänkt äta trerätters dagen därpå, berättade de att sista kvällen var denna kväll. Med andra ord blev det perfekt att luta sig tillbaka och inta en rejäl måltid här istället efter vår långa dag på tur. Utöver oss tre var det bara två andra gäster för kvällen. Även dessa var svenskar, Maria och Wille, boendes i Jämtland.

I planeringen hade vi lagt in en väderdag om vi skulle bli inblåsta någon dag. Eftersom inget dåligt väder var i antågande kunde vi använda den extra dagen till att inte skida lika långt följande dag vilket var en mycket bra idé då vi under frukosten blev erbjudna massor med mat i form av röror, lax och liknande att ta med oss på färden. Eftersom Maria och Wille också skulle till Ramsjøhytta delade vi på maten och gav oss iväg. Denna dag gick leden ungefär på samma höjd bortsett från sista kilometrarna som var en rejäl uppförsbacke. Men fram tills den kunde vi staka oss fram i medvinden i gamla isiga spår. Med andra ord, stakträning även denna dag. Hela dagen befann vi oss i fjällbjörkskogen, det var bara sista biten upp till stugan som bestod av kalfjäll.

Ramsjøhytta är en av DNT/TTs allra nyaste kåkar. Stor i två våningar med rejäla panoramafönster i allrummet. Tyvärr verkar de ha placerat byggnaden lite fel då den var nästan helt täckt i snö när vi var där. De där panoramafönstrena gjorde inte så värst stor nytta för oss tyvärr. Hyttan är för övrigt den enda i området som har stugvärd under vissa delar av året. Alltså inte fullbetjänad som t ex Storerikvollen som liknar Blåhammaren på svenska sidan utan mer som det är på Gåsen.

När vi kom dit var det stugvärdens sista dag och ett par timmar efter att vi anlänt gav hon sig av och vi blev ensamma tillsammans med det svenska paret. Som mellanmål stekte vi några pannkakor av mix vi hittat i självbetjäning-affären. Ja, du hörde rätt. I många DNT-stugor finns ett rum som är fullt med mat bestående av konserver och torrvaror som man kan shoppa! Till pannkakorna blev det syltetøy och nougatti. Senare dukade vi upp all medhavd mat från Storerikvollen och dukade upp en rejäl annandag påsk-buffé!

Nästa morgon gav vi oss av i växlande molnighet och som vanligt medvind mot Schulzhytta. Turen gick först upp i ett pass mellan Petter Northugs gamla favoritfjäll Fongen samt Ramfjellet. Efter passet hade vi 5 km lätt utför men med rejäl kuling i ryggen. Under de mer platta partierna var det bara att sträcka ut armarna och låta vinden jobba åt en, det gick undan!

Sista biten gick brant nedför i en ravin följt av en rejäl uppförsbacke till stugan som låg fint på en liten terrass i sluttningen upp mot Rødhåmmåren i Skarvan og Roltdalen nasjonalpark. Vanligtvis (under påsk och på sommaren) är stället fyllt med personal och gäster men när vi klev in kändes det nästan som the Shining eftersom det var helt tomt på folk. Vi kunde därför breda ut oss i allrum, kök och ja, lite överallt vilket kändes nästan lite väl lyxigt. Schulzhytta är för övrigt DNT:s nordligast belägna betjänta hytta samt en av de allra minsta. Det märktes att vi var en bit närmare kusten samt på lägre altitud då temperaturen låg en bra bit över nollan.

Även denna eftermiddag stekte vi upp ett paket pannkaksmix med syltetøy och nougatti. En mycket trevlig liten tradition. Från fönstret i matsalen kunde vi se talgoxar, en liten hackspett samt en lavskrika snaska på diverse gött från naturen och vad den numera försvunna personalen hade slängt ut. För att hedra vår allas Petter bodde vi i rummet som hette Fongen.

Nästa morgon kunde vi konstatera att det inte hade varit någon nattkyla och därför blev det ingen snabb skare för oss. Istället var snön rätt så trög som den brukar vara i töväder. Men vi stretade på och lyckligtvis var det inga stora klättringar denna dag, snarare tvärtom. Dagens tur var den första utan vinterled men det visade sig att fler än vi valt samma vägval tidigare, det gick att skönja gamla skidspår i snön som vi följde åt nordväst in i dalen som gick att följa nästan hela vägen bort till Prestøyhytta där vi tänkt äta lunch. Solen var med oss nästan hela denna dagen också och jag tackade högre makter för att jag inte glömt min solkräm med styrka 50 hemma.

Vid Litj-Kvennfjellvatnet klev vi in i ett skoterspår som vi följde ner i dalen. Spåret var härligt att följa vilket gjorde att vi valde att inte vika av och skråa utmed bergssidan för att slippa branten upp till Prestøyhytta. När vi sedan stod där nere och blickade upp mot stugan grämde vi oss att vi varit lite för slappa. Men upp kom vi till slut. Stugan låg otroligt fint med utsikt över dalen nedanför. När vi satte på elen i stugan gick radion igång på högsta volym vilket var lite av en chock. Men det var ändå rätt så mysigt att lyssna på kommersiell norsk radio en stund under tiden vi åt vår lunch som även denna dag bestod av soppa och mackor.

Efter lunch skråade vi oss vidare väster ut och kom ner i längdskidspåren som började i dalen nedanför hyttan. Tyvärr hade det gått någon vecka sedan spåren spårades så det var snarare en slags packad yta vi skidade fram på. Vi skidade fram till stugområdet i Vekta och vek sedan av norrut i skidspåren mot vår destination för dagen, Kvitfjellhytta. För första gången sedan vi korsat gränsen till Norge mötte vi två andra skidåkare, det var två äldre damer som var ute på tur. Alla vi tre tänkte sa nästan i mun på varandra att det var life goals att bli som dom i äldre dar. Ungefär i samma veva såg vi också för första gången havet! De föråldrade längdspåren tog oss hela vägen fram till stugan där vi strax innan hyttan stötte på ett par skidåkare till som nog varit där och vänt.

Stugan låg fint nedbäddad i en småkuperad tallskog och även denna hytta hade el från solpaneler så vi kunde ladda mobiler och lyssna lite på radio. Butiken hade inga vanliga pannkakor utan istället fick det bli en mix på tjockare pannkakor, inte helt olika amerikanska. De fungerade utmärkt som alternativ till de platta.

En sak som skiljer de norska butikerna från de i STF:s stugor är frånvaron från allt vad snacks och godis heter. På sin höjd kunde man hitta Ballerina-kex och sylt. Tur att vi fortfarande hade kvar choklad och godis från landet i öster!

Sista dagen hade vi lite bråttom då vi skulle hinna ner till Selbuskogens skisenter till strax efter 11 för att hinna med en buss ner mot Stjørdal och sedan vidare till Trondheim. På kartan fanns en markerad vinterled utmärkt men man kunde också följa längdskidspåren bort. Det såg ut att vara en rakare och finare väg att ta vinterleden så vi följde den. Sträckan var otroligt fin och böljade fram i gles tallskog med många berghällar, riktig drömterräng för en orienterare. Dock var det ganska glest mellan käpparna som skulle agera som ledmarkeringar. Vid flera tillfällen fick vi stanna upp och titta oss omkring för att försöka hitta nästa käpp. Vid ett tillfälle korsade vi ett längdskidspår som ej var spårat men markeringarna syntes och dessa markeringar bestod såklart också av enkla käppar varför vi råkade glida in på det istället vilket inte var helt optimalt då detta markerade skidspår (helt utan spår) gick betydligt slingrande upp och ner, höger och vänster så det kändes som att vi aldrig skulle komma fram till dagens mål.

Tack och lov bestod de sista kilometrarna av härliga uförslöpor och vi kunde andas ut när vi kom fram med cirka en halvtimmes marginal. Det visade sig att duscharna i skidsentret stod öppna så vi hann alla med en välförtjänt dusch innan vi hoppade på bussen mot storstaden.

När jag skulle packa ihop mina saker efter duschen insåg jag att jag måste tappat mitt teleobjektiv någonstans under dagen eftersom den inte längre satt där i sidofacket som det brukade. Väldigt tråkigt, men ändå bra att det försvann sista dagen och inte början av turen.

Efter ett bussbyte i Stjørdal kom vi till slut fram till Trondheim där vi tänkt besöka Nidarosdomen som de äkta pilgrimer vi varit! Och hujedamig vilken kåk! Nästan aldrig sett något liknande.

Efter besöket åt vi en rejäl lunch på Mat fra Hagen som är en vegetarisk snabbmatsrestaurang. Mums! Därefter traskade vi bort till Café le Frère för en fika där vi också träffade min kollega Mattias som jobbar för Calazo men är bosatt i Trondheim.

Solen sken även i Trondheim och det var vår i luften, precis så som jag drömt att det skulle bli. Alltså att vi inledde turen i full vinter och sakta men säkert tog oss ner mot kusten och våren i väster. Av alla vinterturer jag gjort i de svenska (och svensknorska) fjällen slår nog den här in på topp tre-listan. Sträckan var väldigt fin, vädret var nästan oförskämt bra, vinden trotsade normen och blåste från öster istället för väster och slutligen var sällskapet även det utmärkt!

Efter fikan med Mattias traskade vi bort till tågstationen och klev på tåget som sedan tog oss tillbaka till vintern för en stund, då vi passerade Storlien, Duved och Åre. I Åre klev vi på nattåget som sedan tog oss hela vägen hem till Stockholm!

Om jag förstått saken rätt håller man på att elektrifiera tågsträckan Trondheim – Storlien vilket betyder att SJ framöver kommer kunna köra nattågen hela vägen fram till Nidaros igen som de gjorde förut. Då tror jag det finns risk att jag blir stammis på den sträckan eftersom jag fick rejäl mersmak av Trondheim och dess omgivningar. Skulle lätt kunna göra en långweekend där någon gång framöver!

Uppdatering: tack och lov visade det sig att någon ansvarig på skidanläggningen hittat objektivet och med hjälp av Mattias kommer gluggen snart tillbaka till mig!

Uppdatering #2: nu finns alla (bra) bilder jag tog på turen upplagd på min Flickr-sida!