O-ringen 2023

Här följer en slags sammanställning av årets 5-dagarstävlingar uppe i Jämtland. Förmodligen bara intressant för mig att läsa om några år än för er att läsa nu, men men.

Eftersom O-ringen skulle gå uppe i västra Jämtland och jag tänkt styra upp boende på vårt kära pensionat i Vallbo, där jag och min familj spenderat många påskar genom åren, bestämde jag mig för att ge bort en start till O-ringen till min nybörjarbror när han fyllde jämnt förra året.

Efter många turer fram och tillbaka kring bussningar med O-ringen och Länstrafiken och därefter strul med själva Vallbogården blev det till slut så att jag fixade boende på närliggande Per-Olsgården som egentligen numera heter Anarisets fjällgård. Ägarbytet skedde så sent som i juni i år. Jag var lite orolig över hur det skulle bli men det visade sig bli toppen! Jättefint klassiskt fjällpensionat även detta där man fram tills nu oftast haft grupper boende där. Köket var av restaurangmodell och det var inga problem att laga mat till alla oss som huserade där.

Vi blev c:a 25 personer beroende på hur man räknar vilket var fint även om det hade varit ännu roligare om alla i klubben valt att bo tillsammans där men på grund av att allt blev försenat med boendet valde många att styra upp egna boenden istället.

Hur var formen?

Sedan maj hade jag dragits med en trilskande höger hälsena vilket hindrat mig från att göra de förberedelser jag hade velat få ihop inför O-ringen. Jag tror det berodde på lite väl mkt ökande av träningsdos i kombination med löpning på hårt underlag som fick senan att säga ifrån. Jag var faktiskt inte helt säker på om jag skulle palla att ta mig igenom alla fem etapperna om smärtan bestod som den gjort då och då under våren.

Etapp 1: Trillevallen

Fick en smärre chock när jag fick kartan i handen. Inte bara för att kartstorleken var c:a A2 utan framförallt första kontrollens placering: en liten sänka i ett extremt detaljfattigt område. Det var bara att kasta ankaret och gå otroligt sakta fram bland fjällbjörkarna i undervegetationsdjungeln. Trots att jag startade ganska tidigt (10:30) var det redan rätt så uppsprunget hitan och ditan så det gällde mest att hoppa på rätt traj och hålla tummarna. Fick kontrollen och kunde andas ut.

Till nästa kontroll var det inte tänkt att jag skulle rasa ner så långt i sluttningen men jag lyckades i alla fall läsa in mig vid en stor sten och sedan smyga in till kontrollen. Rent allmänt blev jag inte riktigt sams med kartan då jag upplevde att det fanns många fler öppna ytor än vad som redovisats på kartan.

Trean till sexan flöt på ganska bra. Sedan fick vi långsträcka i svagt motlut vilket inte var helt optimalt för mina otränade lår men till slut tog jag mig upp till sjuan och även åttan. Tung myrlöpning upp till sjukvården där det blev lite för brant sista biten upp till nian för att jag skulle kunna springa så jag fick traska hela biten upp.

Sista biten in i mål gick bra och i mål kände jag mig nöjd och drömde om framskjutna placeringar. När jag till slut hamnade på plats 55 över 17 minuter efter segraren blev jag ändå lite chockad, jag hade ju inte bommat någonting och var så långt efter! Efter H21E verkar H45 vara den tuffaste klassen?! Jag hade ju trots allt ett flertal gamla VM-löpare i min klass.

Bussning från och till etappen gick väldigt smidigt och det var trevligt att vi hade vårt häng så nära sista kontrollen så att jag kunde ta lite bilder på våra löpare.

Hur gick det för bror då? Jo han tog sig i mål i H60M och slog till med en 19:e plats av 42 startande vilket var väldigt bra för en person som veckorna innan fick stoppa ett litet barn i skogen och fråga vad de olika färgerna i kartan betydde.

Nöjda med dagens lopp, bror och jag, åkte vi tillbaka till Vallbo och lagade mat för resten av gänget. Det blev hummus med rostad blomkål vars recept jag hittat i Reggev-boken, mycket gott! Jag tror jag var lite övertrött för jag hade svårt att somna och sov väldigt dåligt natten till måndagen.

Etapp 2: Trillevallen

Under gårdagen hade jag hållit igen ganska mycket eftersom jag upplevde det så pass svårt. Under etapp 2 skulle jag ta i mycket mer var det tänkt, det var dock lättare sagt än gjort då vår start var placerad lika långt ner i sluttningen som eliten vilket betydde att vi fick ta en hel del höjdmeter innan vi kom upp på kalfjället.

Redan på väg till tvåan kände jag att jag inte alls hade något spritt i benen och fick gå så fort det var uppför. Vägen till fyran kändes som att den var evig. Som att jag aldrig kom fram. Samma känsla fick jag till sexan. Tack och lov kom en annan löpare ikapp mig halvvägs vilket höjde motivationen något att försöka hänga i och pressa mig lite mer. Vägvalet till sexan var dock rätt så värdelöst trots att jag inte tog lika mycket höjd som om man gått rakt på efter sjukvården. Fjällsidan innehöll betydligt mycket mer videsnår än vad som var redovisat i kartan vilket gjorde att jag inte alls kunde springa så värst mycket varför jag lika gärna borde ha vandrat upp på stigen rakt på istället. Till sjuan gjorde jag kanske en lite väl stor båge men jag var livrädd för området rakt på.

Som oftast är fjällorientering roligast i teorin, när man väl är där ute och ser långt där borta precis vart man ska blir det inte så mycket teknisk orientering utan snarare en löptävling med inslag av orientering. Tappade för övrigt hela 24:30 på etappen.

Hur gick det för Kalle i dag då? Jo, han lyckades springa en bra bit utanför kartan innan han fick hjälp av en som pekade några cm untanför Kalles, i luften, ”här är du”. Det blev en lång färd tillbaka över fjället för stackarn, som dessutom på näst sista kontrollen råkade stämpla fel och såg fel på kodsiffra 38 och 88. Men bror min blev en livserfarenhet och en rolig historia rikare.

Vilodag

Efter andra etappen var det vilodag eller som O-ringen själva säger: aktivitetsdag. Tanken är att det är dagen då alla löpare ska konsumera i kommunen. Vi valde att vandra upp på Middagsvalen istället, en precis lagom lång tur att göra efter två etapper orientering.

Etapp 3: Järpen

Äntligen medeldistans, dock förlängd sådan. Etappen skulle egentligen gått uppe vid Åre Björnen mot Fröå gruvor men eftersom tävlingen tvingats skjutas på ett par år på grund av pandemin var man tvungna att förlägga denna etapp i Järpen istället vilket inte var så pjåkigt då åtminstone de två första tredjedelarna gick i rätt så mysig terräng. Orienteringen gick hyfsat. Gjorde en lite väl stor båge runt till trean och till elvan tog jag inte vägvalet jag bestämt från början vilket gjorde att ingången till kontrollen blev lite sådär och en bom var ett faktum. Trots att banan mestadels gick på platten eller lätt utför kändes det ändå rätt tungt. Vet inte om det var dålig form, tunga mossar eller tungt motstånd.

Etapp 4: Ånn

Nu bar det av ända bort till Ånn för de två avslutande etapperna. Först en medeldistans som var hela 4.7 km vilket kändes mer som gamla goda H21-tiden-längd än vad jag upplevt i H45 under året men men. Det var bara att tugga i sig och köra så hårt som benen orkade.

Innan start öste regnet ner och jag försökte vänta in uppehåll in i det sista innan jag skulle dra till start men tyvärr var jag tvungen att bege mig när det fortfarande hällde ner. Tog sällskap av min bror och båda var sjöblöta när vi kom fram till respektive start. Dock hade jag turen att i samma stund som jag klev in i startfållan upphörde regnet helt! Ett gott tecken?!

Tyvärr blev det inte riktigt så. Det som skulle bli min bästa dag och favoritdistansen blev istället min sämsta dag i skogen. Snurrade bort mig redan till ettan något enormt. När jag kom in i den lätta sluttningen med stora granar och små gläntor var det helt omöjligt att läsa in sig och jag fick väl en lätt panik och förlorade alla smarta knep för att lösa problemet. Jag borde såklart bara fortsätt åt väster tills bäcken kom och sedan läst in mig från den. Istället gled jag tillbaka ner till sankmarken och trodde jag var någonstans, minns inte var och sprang sedan åt fel håll ändå. Till slut kunde jag läsa in mig vid en kontroll på en näsa där en snubbe pekade ut min placering när jag stod där som ett fån och inte förstod någonting.

Efter det var det bara att tugga på och göra så gott jag kunde för att minimera antal missar resten av loppet. Men när man har över 9 minuter till ettan blir det att jobba i motvind, helt klart. Springer rätt bra resten av banan och skulle vi haft en omstart efter ettan hade jag nog hamnat på en plats under 30 vilket jag ändå får ta med mig på något vis? Tänk att en enda bom kan kosta c:a 30 placeringar!

Lite trist att banan gick så pass mycket på kalhyggen. Från halvvägs till femman hela vägen till en bit efter tian springer vi nästan uteslutande på kalhyggen. Kanske inte riktigt därför jag rest genom halva landet… Kalhyggen kan man ju hitta överallt. Spännande terräng, unikt för en viss region, hade varit lite roligare.

Etapp 5: Ånn, jaktstart

Målet med O-ringen är att alltid ”klara jaktstarten”, dvs ligga inom 90 minuter efter totalledaren när det är dags för sista etappen. Det klarade jag i år även om jag hade hoppats på något betydligt bättre resultat än att gå ut i trakterna kring 50. Jakstarten är också något jag brukar se fram emot extra mycket eftersom man oftast ställs mot jämnstarka löpare och det kan bli en hel del man mot man-löpning i skogen. Redan nio sekunder bakom mig skulle en annan herre gå ut och jag hade två personer framför mig inom två minuter. Det skulle kunna bli roligt!

Men jag vet inte, jag hade nog inte dagen den här dagen heller. Redan halvvägs till ettan kom bakomstartande löpare ikapp mig och jag hade inte en chans att gå på i hans tempo på banan. Nu när jag tittar på jaktstarten på Livelox ser jag att jag är på väg ikapp två personer vid femman vilket hade kunnat bli spännande om det inte vore för att jag gör en sådan enorm tavla till sexan.

Kommer ner i sankmarken lite för långt till vänster och förstår det men måste ha tittat helt fel på kompassen och gör ett grovt parallellfel som är lätt att göra utan kompass men borde inte hänt eftersom jag faktiskt hade en kompass på tummen! I och med den fadäsen förlorar jag draget och lyckas inte gå ikapp de framför mig.

Resten av banan blir en ensamvandring. Vid åttan, som är ett identiskt område ganska nära där jag gjorde min enorma bom till ettan dagen innan, håller jag på att åka på en rejäl tavla igen men lyckas som tur är reda ut det ganska fort.

I det stora hela var jag väl inte supernöjd. Men det är som vanligt, jag kommer med stort självförtroende från att ha kutat i Stockholmsterräng och inser ute på O-ringen att det inte är samma terräng och gör mina bommar som jag sällan gör hemma. Min styrka är ju vanligtvis inte löpningen utan tekniken. Och när inte tekniken finns där, ja då dalar jag i resultatlistorna. Är oerhört imponerad av toppskiktets nivå på både orientering och löpning, inspirerande! Lite svårt att någonsin kunna mäta sig mot dessa giganter men närmare borde jag helt klart kunna komma om jag lyckas hålla kroppen skadefri framöver.

Efter sista etappen ställde vi till med en intern sjätte etapp eftersom ingen av oss orkade åka in till Åre och lyssna på dålig DJ i ett partytält. Det blev ett bra avslut till ett otroligt bra häng under hela veckan på Per-Olsgården. Drömmen är ju att kunna bo så här bra under varje O-ringen, då kommer man ju aldrig banga!

Vad gäller min kära bror tog han sig igenom alla etapper och hamnade inga fler gånger utanför kartan men som vanligt med nybörjare brukar man åka på minst en gigantisk bom per gång och så var även fallet på för Kalle. Förhoppningsvis får jag med honom på orientering lite i höst, det hade varit roligt att följa en utveckling uppåt!