På tur genom Vindelfjällen

I min strävan efter att besöka alla övernattningsstugor i svenska fjällen var det Vindelfjällens tur denna vinter. Jag ville dels besöka alla stugorna utmed Vindelälven norr om Ammarnäs men också knipa de två stugorna nordost om Hemavan, dvs Jirestugan och Glimmerstugan.

Eftersom flera av oss hade rejält med priopoäng att använda valde vi att resa ”gratis” med SJ till Umeå istället för Vys nattåg. Det innebar att vi skulle komma fram till Hemavan betydligt senare än om vi tagit Vy:s nattåg. Dock passade SJ bättre eftersom vi skulle vidare till Umasjö vilket passade bättre med SJ:s avgång.

Då det bara var 8 km från Umasjö till Jirestugan hade vi bestämt att ta den sträckan när vi kom fram, strax innan 17. Det innebar att vi troligtvis skulle skida i skymning något jag provade på för ett par månader sedan vid Fulufjället med gott resultat.

Den här gången blev det lite tuffare. Vi hade rejält med motvind, snöfall och temperaturer kring nollan. När vi kom fram hade det lagt sig ett lager av ispansar på våra kläder. Vi hade också behövt vindrutetorkare för solglasögonen som vi bar trots skymning eftersom snöfallet bestod av mikroskopiska projektiler.

Vi anlände Jirestugan strax innan vi hade behövt hala fram pannlamporna. De åkte istället på inne i stugan. Dåligt med ved i stugan, en klassiker när stugor ligger utmed skoterled. Vi fick dock upp värmen i stugan och kunde sova rätt gott trots att vi oroades för att morgondagens stormvarningar skulle bli till verklighet.

Det visade sig vara falskt alarm som tur var. Visst, det blåste en hel del, men inte så mycket att vi var tvungna att stanna kvar i stugan. Såklart segt i motvinden men det jobbigaste var nästan flatljuset, riktigt svårt att se vart vi skidade. Vi tog en avstickare från leden upp till Glimmerstugan där vi intog vår lunch för dagen. En gullig liten stuga med 4 smala bäddar.

Efter Glimmerstugan genade vi ner mot leden igen för att inte behöva åka tillbaka i den branta backen vi kommit upp från. Nu bar det utför nästan hela vägen ner till Tärnasjön där en lång och tråkig sträcka över sjön tog vid när vi korsade den diagonalt bort mot Tärnasjöstugorna. Rea på Marabou-choklad och bastu med spa, signerad Jimmy, förgyllde resten av eftermiddagen.

Hittills hade vi skidat på vinterleder där skotrar fått köra, vilket underlättat oss eftersom det snöat ihärdigt i flera dagar. Nu skulle resten av vår tur bli i områden utan tillträde för skotrar, något vi bävade inför just på grund av snöfallet.

Länsstyrelsen i Västerbotten är inte direkt kända för att dra snälla vinterleder utan brukar vara lite lata och dra sommar- och vinterlederna ihop vilket ofta betyder att man drar leden i björkskogen där marken är torrare vilket i sin tur betyder ganska många små backar upp och ner, något som man som skidåkare inte uppskattar, speciellt inte när man måste pulsa i flera decimeter djup lössnö innan någon slags packad yta tar vid. Ute på hedar, myrar och kalfjäll packas snön bättre tack vare vinden men inne i björkskogen stannar snön fluffig vilket är vackert på bild men trist för vissa av oss.

Ursprungsplanen var att skida hela sträckan till Dalavardo denna dag men vi offrade vår väderdag för att dela upp den i två och istället bara skida till Skidbäcken. Det var ett klokt beslut i djupsnön. Etappen blev rätt tuff trots sin ringa distans på knappa 13 km. Tack och lov fick vi några få partier i slutet på kalfjället där vi kunde njuta lite av den begränsade utsikten, molnen låg fortfarande som ett rejält lock över landskapet.

Vi hade tänkt äta lunch i Åjkije men kåtan var så pass översnöad att vi inte ens försökte lista ut om den var förfallen eller ej. Istället lånade vi en björk som fick agera bänk.

Efter lunch bjöds det på en rejäl utförslöpa som var lite svår delvis på grund av all lössnö. Sista biten in mot stugan bestod av en precis lagom lätt utförslöpa. Stugan, som är nybyggd sedan några år tillbaka, har två separata spegelvända rum med sex bäddar i varje rum. Efter noga grubblande valde vi det högra rummet. Chilinudlar till middag och citronfromage till efterrätt! Kaminen i mitten av rummet var seg att alstra värme i början men senare när den väl var varm höll den värmen nästan för bra så jag fick ta av mig plagg efter plagg för att stå ut.

Nästa dag hade man varnat för flera plusgrader i prognosen vilket jag tänkte var något positivt eftersom all lössnö som fallit skulle sätta sig och hade vi tur skulle vi få smarrig skare att swisha fram på de nästkommande dagarna.

Tyvärr blev det inte riktigt så. Istället hamnade temperaturen precis kring nollan och redan efter några hundra meter från stugann började det bygga rejält under våra fötter. Det hjälpte inte ens att vinterleden lämnade sommarleden och björkskogen, allt klibbade fast, även för Jimmy som körde med vallningsfria skidor. Det var bara att börja gå skidor istället för att åka. Enormt frustrerande men det är spelets regler när man är på skidor. Vinterleden följde en väldigt rak gata genom skogen som borde vara en gammal kraftledningsgata, men varför har man haft ledningar här? Nu i efterhand ser jag i Lantmäteriets gamla topokartor från 70-talet att det förr gick en telefonledning hela vägen till Dalavardo!

Även denna dag tänkte vi luncha vid en kåta, Odenkåtan, och även denna kåta var rejält översnöad. Istället fick åter en björk hjälpa oss på traven. Efter lunch några fina utförslöpor som hade varit underbara om föret hade varit lite bättre. Till slut anlände vi (enligt Grundsten) den mytomspunna stugan Dalavardo. Faktum är att den är ganska mytomspunnen även i mina kretsar eftersom jag och Henrik Hellström var där för ett antal år sedan och då såddes ett frö om att vi skulle skida dit någon midvinter och bosätta oss där i några dagar och bara dricka vin och äta god mat (enda gången jag skulle besvära mig med en pulka). Drömmen om Dalavardo som vi sa.

Det blev inget rödvin denna gång heller, däremot smög jag fram en överraskning som bestod av en torkad surdeg och mjöl eftersom jag visste att stugan hade en kamin med ugn. Tyvärr glömde jag mata upp surdegen utan blandade ihop den med mjölet direkt vilket resulterade att degen inte jäste alls. Men jag vek den fint många gånger ska ni veta! Jimmy rotade fram ostar, kex och marmelad till efterrätt. Nu var det faktiskt bara rödvinet som saknades!

Dagen därpå var det äntligen kallgrader igen. Inledde dagen med att grädda brödet jag började med igår. Degen hade som sagt inte jäst ett dugg över natten, brödet blev därför ganska kompakt.

Turen inleddes med att äntligen åka i skidade spår, våra egna från dagen innan. Dock var det endast inne i skogen som spåren fortfarande var kvar, i de öppnare partierna hade de blåst igen. Vid vägskälet mot Skidbäcken började vi spåra igen och till en början gick det väldigt bra eftersom leden gick över stora öppna hedar nära Vindelälven där vinden packat snön bra. Tyvärr vek leden upp i björkskogen igen där snön inte alls bar. Än en gång fick vi erfara hur västerbottningarna drar vinterlederna så märkligt. Dagens etapp var tack och lov kort och vi anlände Mankeforsen, där vi skulle stanna för natten, lagom till lunch. Till lunchen tryckte vi i oss surdegsbrödet som trots sin kompakthet smakade ganska väl. Speciellt eftersom vi hade kvar lite marmelad från gårdagen.

Efter lunchen sprack molnen upp och hela landskapet badade i sol, vilken scenförändring! På med skidorna igen. Jag tog en sväng ut på älven och sedan upp i backen där jag hittade ett otroligt fin och rak utförslöpa mellan träden. Helt perfekt! Kunde inte låta bli att åka den tre gånger eftersom den var så bra. Var som barn på nytt.

Efter middagen introducerade Kristin oss för kortspelet Citadel som förgyllde inte bara denna kväll utan alla nästkommande aftnar.

Betydligt kallare men fortfarande strålande sol när vi vaknade dagen därpå. Dagen innan hade vi upptäckt ett gammalt skoterspår ute på älven som vi valde att följa istället för att ta vinterleden som vi vid det här laget tröttnat på. Ibland följde skoterspåret leden, ibland inte. Det var tydligt att den som kört skotern följde en betydligt mer behaglig väg för de som färdas på vintern än hur ledkryssen stod i terrängen. Härlig backe ner till Vitnjul.

Vi åt lunch i gamla stugan, nudlar med ganska stark chilisås som var svåra att få i sig för vissa av oss på grund av dess hetta. När vi satt där och kämpade med hettan såg vi de allra första människorna sedan Tärnasjö. Goda nyheter! Det innebar ju att vi skulle ha uppkörda spår från och med nu hela vägen ner till Rävfallet. Jag passade på att spana in nya Vitnjul-stugan också, den var identisk med Mankeforsen.

Väl framme i Rävfallet var det lugnt och skönt men kort därefter ramlade sällskap efter sällskap in och stugan blev till slut proppfull (tror vi blev 14 personer till slut), dels av hundspannstyskar men också snösko-tyskar! Stackars dem. Inte nog med att de hade gått på snöskor hela vägen hit, de bjöds på riktigt usel mat. Vi var alla ense om att arrangören till den gruppresan borde ansträngt sig lite mer med maten än att servera fusilli med riven ost och rostad lök.

Bastun nere vid älven var fenomenal och så även kvällens middag på vårt håll bestående av risotto samt äppelkaka plockad ur Eric Tornblads kokbok.

Vi bävade inför den sista etappen eftersom ingen av Rävfallets gäster hade kommit från Ammarnäs den vägen vi tänkt ta utan alla hade slappt följt skoterspåren utmed vägen i dalen. Dagens tur skulle därför inledas med tre kilometer med rejäl stigning i lössnö. Efter att ha passerat bron över Vindelälven var det bara att börja saxa i lössnön.

Men, redan efter ett par hundra meter dök ett skoterspår upp som följde leden, vilken lycka! Istället för att saxa i djupsnö kunde vi lugnt och fint ta oss upp mot kalfjället. Det är nämligen så att lokalbefolkningen i Ammarnäs får trotsa skoterförbudet i området vilket gör att det ändå kör om kring en del skotrar där man kanske inte tror de får vara.

Väl uppe på kalfjället lämnade skoterspåret leden och vi fick spåra själva men vad gjorde det, vi var ju på kalfjället nu. Och vilken utsikt! Vilken åkning! Knappt någon vind och inga moln på himlen heller. Efter högsta punkten fick vi en fantastisk utförslöpa bort mot Stabburets rastskydd som inte har så många år på nacken, jag minns när jag la in det i våra kartor.

Efter lunch fortsatte leden vidare söderut och någon timme senare hakade leden på ett av Ammarnäs lokala längdskidspår som går ovanför liftsystemet.

Jag följde kryssleden så gott det gick ner för slalombacken och in i en nedlagd alpin nedfart som numera mest bestod av björksly. Helt livsfarlig dragning av leden, avslutningen bestod av en jättebrant knix på ett kalhygge ner till vägen intill skidbackens botten. Under all kritik, Länsstyrelsen! Det här var trots allt Kungsleden.

Fick höra i efterhand på Naturum att anledningen till att leden var så sadistiskt dragen i backen berodde på konflikter med markägare eller framförallt bristen på kontakt med berörda markägare när leden skulle dras, därför ser den ut som den gör. Jag hoppas dock man gör något åt detta och drar kryssen utmed de nedre längdskidspåren där man slipper kasta sig utför slalombacken och forcera björksly.

Jag och Jimmy handlade lite snacks i skidliftens café och väntade in tjejerna, trodde vi. De hade tack och lov tagit det nedre skidspåret och hade kommit före oss ner. Vi checkade sedan in på Ammarnäsgården där vi bastade och senare åt röding i restaurangen, underbar service i detta gamla fjällhotell! Vi bjöds på chaga-te och chips under veckans näst sista omgång av Citadel.

Dagen därpå hade vi några timmar att döda innan bussen hemåt skulle gå strax innan ett så jag spände på mig skidorna och tog en tur i närområdet. Följde skoterlederna på sjön en bit och spanade in potatiskullen och kyrkan m.m. innan det var dags för lunch och utcheckning.

Efter två bussbyten hamnade vi till slut i Umeå där vi traditionsenligt gick till Max och maxade varsin beställning. Tror min hamnade på över 200 kr vilket ändå måste vara rätt mycket kalorier med tanke på att stället inte är känt för att vara så värst dyrt.

Det blev en sista omgång Citadel på nattåget där jag gick ut först och trodde jag vann men gjorde det ändå inte, vilken besvikelse! Tack och lov var jag trots förlusten otroligt glad eftersom jag haft ännu en fantastisk vecka i svenska vinterfjällen. Det är ett otroligt privilegium att vi har alla dessa stugor i fjällvärlden vi kan besöka bara så där.

Om Länsstyrelsen i Västerbotten är botten när det kommer till att dra vinterleder så är de obesegrade när det kommer till att bygga och förvalta gulliga övernattningsstugor lite här och var. Det är fantastiskt!