Säsongsavslutning till Saltoluokta

Det blev till slut en tredje och sista tur för mig den här vintern. Denna gång hade jag pratat ihop mig med min bror Kalle som i sin tur bjudit med sig två vänner. Vi skulle alltså bli fyra. Några dagar innan avfärd var en av Kalles vänner tvungen att hoppa av och dagen innan avfärd vaknade Kalle upp sjuk och fick ställa in han med. Det blev bara jag och Shane som lite snopet klev på nattåget norrut på tisdagkvällen. Rik av erfarenheter av det alltid är lite läskigt att dra upp till fjälls med någon man inte känner så väl var jag nog lite orolig hur det skulle gå.

Det visade sig att jag inte behövde oroa mig över huvudtaget. Shane är en slitvarg av rang och jag minns inte att han klagade på någonting på hela turen. Vilket sällskap!

Det börjar bli ont om stugor jag inte besökt om vintern, men det fanns en lucka och det var Kungleden mellan Kvikkjokk och Saltoluokta. Jag har vandrat nästan hela sträckan i omgångar på sommaren men aldrig besökt platserna på vintern. Nu var det dags.

Vanligtvis brukar jag vilja vandra och skida söderut om det går. Dels rör man sig åt solen och ljuset men det är också ”hemåt” vilket känns mer rätt på något psykologiskt plan, vad vet jag. Denna gång skulle det dock bli tvärtom.

Eftersom Saltoluokta fjällstation är känd för sin mat tänkte jag att vi borde avsluta turen där och se det festmåltiden som ett fint avslut på en lång säsong, speciellt med tanke på att vi skulle anlända Salto deras sista öppna dag för säsongen.

Att resa till Kvikkjokk från Stockholm går sällan fort. Jag vill minnas att man brukade anlända Kvikkjokk med bussen något tidigare förr men jag kan ha fel. Hur som helst tog det nästan ett dygn innan vi var på plats och att skida 17 km efter kl 18 på kvällen kändes inte aktuellt så vi tog det piano och sov en natt på fjällstationen. Det blev även middag på deras restaurang, frukostbuffé dagen därpå inklusive lunchpaket! Allting mycket gott, dock lite märkligt att man skulle lämna in mackor till personalen så skulle dom plasta in allt i gladpack och så fick man en pappkasse med allting i. Kändes som att man inte tänkt till så värst mycket alls. En studieresa till Salto för personalen, kanske? Det var för övrigt intressant hur två fjällstationer relativt nära varandra kan upplevas så otroligt olika.

Nog om det. Låt mig istället berätta om väderläget. Dagarna innan vi åkte upp såg Norrbottensfjällen sin allra första rejäla töperiod för vintern. Det stormade och regnade som bara den tydligen. När sedan vädret lagom till att vi kom upp slog om till minusgrader (-17 när vi vaknade första skiddagen) och solsken hade all den porösa kallsnön förvandlats till betongskare. Man kunde skida överallt utan att gå igenom. Det var nästan så att vi borde tagit skate-skidor istället för turskidor.

Dag 1: Kvikkjokk – Pårte

Ingen av oss hade vallningsfria skidor eller hudar med, jag hade tänkt förlita mig helt och hållet på klassisk burkvalla. Det visade sig vara rätt så svårt på den hårda skaren. Vallan slets bort bara på några minuter och efter en nedförsbacke på den isiga leden som även skotrar trafikerade var vallan helt bortnött. Bättre än den bästa vallaväcken! Efter den rejäla inledande backen bestod större delen av första dagens tur av att skida på platt mark var det ingen idé att lägga på burkvalla som ändå skulle nötas bort direkt, istället fick vi träna på att staka oss fram.

Som vi alla vet brukar det gå lite snabbare att staka (men desto jobbigare), så vi var framme i Pårte redan till lunch. Där träffade vi två trevliga kvinnor som delade på stugvärdsuppdraget. Eller, de sökte enskilt men följde alltid med den andra upp. Bra koncept!

På stugplatsen fick vi även stifta bekantskap med ett gäng lavskrikor som jag lyckades fånga inte bara på bild utan även på film, finns att beskåda på Instagram.

Pårte består av en klassisk 65:a i gott skick och ett stugvärdsboende som är en renoverad äldre kåk som stod på platsen innan 65:an byggdes. Tydligen fanns där för hundra år sedan två byggnader, en för turisterna och en för förare och bärare. Det var tider det, eller inte. Det är intressant att vissa länder fortfarande har det systemet där rika schmucks som du och jag låter andra kånka på ens skit. Märkligt.

Till middag blev det en korma från min bok och till efterrätt gjorde Shane Eric Tornblads äppelpaj.

Dag 2: Pårte – Aktse

Nästa dag fick jag smaka en Shane special, dvs helt vanlig müsli som man häller varm mjölk över. Det blir nästan som gröt men ändå inte, faktiskt ganska gott!

Jag lyckades övertala Shane att vi skulle prova sommarleden upp på fjället istället för att följa vinterleden som var fylld av skotrar och ett hopplöst vattenmagasin, Tjaktjajávrre. Några sällskap före oss hade försökt sig på att ta sig upp den vägen men det var innan värmeböljan fått snön att packa ihop sig. Vi såg deras djupa spår från skidor, pulkor och snöskor. Det såg ut som att de haft ett helvete! Tydligen hade alla sällskap gett upp halvvägs upp till kalfjället eftersom det tagit alldeles för lång tid. Vi kunde istället utan problem hålla oss uppe på skaren hela tiden. Enda smolket var att det var en hel del branta knixar upp och ner (klassisk sommarleddragning) vilket gjorde färden upp mot kalfjället rätt så tung, skaren till trots. Vallan slets också av relativt snabbt.

Inspirerad av två götlaborgare vi träffat på vägen upp till Kvikkjokk som skulle in i Sarek provade Shane att vira några varv med snören runt skidan vid fästzonen för att simulera hudar, det gick väl ok men inte riktigt så bra som han hoppats.

Till slut nådde vi kalfjället och belönades med en utsikt utan dess like. Planen var initialt att ta oss till Jågge, raststugan, för att äta lunch men klockan hade redan passerat tolv när vi nådde kalfjället så vi intog dagens lunch, som bestod av nudlar, på en barfläck i den gassande solen. Ingen vind och inte ett moln på himlen, otroligt.

Efter lunch vidare åt nordost utmed sommarleden som var rätt så lätt att följa trots all snö, rösena stack upp här och där. Stakning i skaren på skrå bort till Jågge och sedan vidare tills leden började gå utför igen. Backen ner mot öster såg rätt besvärlig ut så jag föreslog att vi istället skulle skråa åt nordväst och runda Tjahkelij på västra sidan och sedan komma ner i självaste Rapadalen. Utsikten mot väster och Sarek var enastående. Så nära och lockande men ändå så otillgängligt (med vår packning).

Det gick bra att skråa bort men vi började bli rätt trötta av allt stakande eftersom vi knappt haft fäste under skidorna på hela dagen. Bara minuter efter att vi lagt på vallan slets den av. Jag insåg också att kartan är alldeles för snäv för att ha någon nytta av den mer än att se exakt var leden går, jag ville ju veta exakt vilka toppar vi såg inne i Sarek. Jag får nog se till att styra upp ett nytt större utsnitt till nästa revidering!

Sega sista kilometrar på älven ner till Lájtávrre och sedan upp till Aktse. 29 km på klockan. Tungt. Till middag blev det pasta med tomatsås och mozzarella följt utav en välförtjänt bastu! Efter bastun bjöd Shane på en slags rice pudding. Basmatiris kokat med lite kokos och annat gojs, gott!

Dag 3: Aktse – Saltoluokta via Sitojaure

Tredje dagen inleddes med en rejäl uppförsbacke upp till kalfjället – till och med jag tog av mig skidorna och gick upp. Det var bara för hård skare och vi var tillbaka på vinterleden som jag tidigare nämnt också befolkas av skotrar.

Väl uppe på kalfjället fick vi en sista titt på Rapadalen och Skierffe. För första gången på hela turen började det blåsa lite. Motvind. Och vi som skulle avverka 34 kilometer denna dag. Efter krönet bar det utför ner i nästa dalgång där sjön Sitojaure sträcker sig en bit in i Sarek. Dags för vår numera ofrivilliga favoritsyssla: stakning. Först över lite myrlandskap lätt utför och därefter över Sitojaure fram till Sitojaurestugorna där stugvärdarna var i full färd med att städa ur stugan innan stängning.

Av någon anledning jag inte riktigt kunde förklara blev jag fullständigt kär i stugplatsen där den låg precis vid sjön i den glesa björkskogen inte långt ifrån ett litet viste. Det kändes så arktiskt på ett vackert sätt, kanske. Tyvärr skulle vi inte stanna över natten utan endast äta vår lunch som till dagen bestod av risotto. Den intogs i lä mot stugväggen.

Efter lunchen skidade vi vidare norrut genom Ávtsusjvágge mot vårt mål, Saltoluokta. Här var snön helt annorlunda jämfört med tidigare. Ovanpå skaren låg ett väldigt behagligt nysnölager på c:a 5 cm. Helt plötsligt stannade vallan kvar på skidorna och vi hade fäste! Inte nog med det, någon hade spårat före oss! Nu var vi snutt på i himmelriket.

Kort paus vid raststugan med samma namn som dalen vi skidade i: Ávtsusjvágge. Strax därefter såg vi för första gången en renjord på avstånd. Vi hade sett en hel del renspår men inga renar fram tills nu. De såg ut att ha det gött där de käkade lav och chillade omvartannat.

Sista biten ner till fjällstationen var inte bara en fröjd för ögat utan även för låren då det bjöds på en rejäl backe rätt in i björkskogen som övergick i tallskog. Tänk att jag älskar dessa backar så mycket men samtidigt hatar att åka slalom i liftsystem.

Till slut hade vi båda tagit oss ner till Saltoluokta och belönades med bastu och underbar middag på fjällstationen enligt plan!

Efter avslutad tur fick jag helt klart en tankeställare när det kommer till fäste under skidorna. Tidigare har jag aldrig haft större problem med burkvalla men under den här turen ställde skare + skoter till det ordentligt för oss och med facit på hand borde vi haft korta skins med oss. Nu var det inte riktigt ett alternativ eftersom jag inte äger några men jag kommer helt klart överväga att ta med det nästa gång det vankas den här typen av skare-före.

Nu har en lång och fantastisk vinter lidit mot sitt slut. Den inleddes med långfärdsskridskor i Luleåtrakten i november och avslutades i samma län uppe i Saltoluokta. Nu tar jag vår och börjar väl så smått smida sommarplaner, något jag inte alls har funderat över ännu.